Landsbygden som bas för en konservativ rörelse

Efter Brexit i somras och Donald Trumps valseger i USA vet vi nu att det går att besegra den politiska korrektheten och den politiska eliten i val. Trots den enorma demografiska förändringen som drabbat både Storbritannien (främst England) och USA så ligger fortfarande makten över dessa länders öde hos människor med europeisk bakgrund. Den tiden är visserligen snart förbi, bara i det starkt republikanska Texas är 70% av alla barn under ett år av icke-europeisk härkomst.

Fenomenet att olika etniska grupper föredrar olika typer av politiska ledare är givetvis fullt naturligt. Lika naturligt är det att det finns en stark intressekonflikt mellan stad och landsbygd. Vita män och kvinnor på landsbygden var de som röstade för Brexit och för Trump medan vita män och kvinnor i storstäderna röstade för Remain och Hillary.

En persons etniska bakgrund har visserligen betydelse för hur personen röstar, men även bland minoriteter märktes stor skillnad mellan stad och landsbygd, undantaget svarta i USA som i överväldigande majoritet röstade för Hillary, oavsett bostadsort.

I Sverige ser förhållandena likadana ut, med skillnaden att vår landsbygd inte är konservativ utan socialistisk. Någon motsvarighet till Republikanerna i USA och Tories i Storbritannien låter sig inte hittas i Sverige. De tidigare konservativa rörelserna i Sverige, som Centerpartiet, lade istället fokus på storstäderna, självdog och återuppstod som progressiva liberaler. Det här har gjort att den svenska politiska kartan har fått en kraftig vänsterlutning och Sverige har förvandlats till det, antagligen, knäppaste landet i Europa.

Det är bara i ett land som Sverige som ett parti som Sverigedemokraterna kan betraktas som ”rasistiskt” eller ”nazistiskt”. Det finns ganska många länder i Europa vars regeringspartier skulle placeras långt till höger om SD.

Sverigedemokraterna har här haft ett guldläge och i mångt och mycket utnyttjat sin position till fullo. De har börjat ersätta Socialdemokraterna som det nya arbetarpartiet som bryr sig om den bortglömda människan. Men Sverigedemokraterna är ett parti, inte en rörelse. Ett parti av och för missnöjda sossar blir tyvärr inte heller något annat än just det.

Ska vi kunna bygga en konservativ rörelse i Sverige som på allvar ska kunna utmana makteliten måste en stor del av vårt fokus ligga på att bygga upp en gräsrotsrörelse utanför storstäderna. Det är inte för inte som det idag finns en grupp som heter Folkmusiker mot Främlingsfientlighet vars motto är Tradition utan Gränser. Våra fiender vet hur viktigt det är att kontrollera det kulturella narrativet och de har lagt enorma resurser på att göra det.

2016_presidential_election_by_county-svg
Trots Trumps (rött) överväldigande övertag sett till kartan här ovan så vann Hillary Clinton (blått) sett till antal röster. Trump vann dock elektorsrösterna överlägset. Clintons röster kom förutom från storstäder som Los Angeles, Detroit, Chicago och New York även från vita liberaler på nordväst och nordostkusten, latinos i Texas, New Mexico, Colorado och Florida. Det s.k bomullsbältet i den djupa södern där den största delen av USA:s svarta befolkning fortfarande bor röstade också för Clinton.

if-only-x-voted


united_kingdom_eu_referendum_2016_area_results_2-tone-svg
K
artan ovan visar vilka delar av Storbritannien som röstade för Brexit (blå) eller Remain (gul) Med undantag för Nordirland och Skottland röstade främst stora befolkningscentra som London för Remain i England.

swedish_general_election_2014

Kartan ovanför visar resultatet från valet 2014 i Sverige. Största parti efter valkrets (vänster) och kommun (höger) Röd-Socialdemokraterna, Blå-Moderaterna, Gul-Sverigedemokraterna.

Hedersordförande i Nordisk Ungdom

Idag utsågs jag till hedersordförande på Nordisk Ungdoms riksting – en stor ära. 

Det är nu nästan exakt 7 år sedan som jag, Fredrik Becklin, Andreas Johansson och Andreas Nyberg träffades för att dra upp riktlinjerna för den tilltänkta organisationen. Då var de flesta av oss ännu studenter utan barn, nu ser verkligheten helt annorlunda ut.

Såhär ett antal år senare kan jag bara konstatera att vårt grundande av Nordisk Ungdom var ett riktigt lyckat drag och trots att vi alla idag har lyckats riktigt bra vid sidan om politiken med stora växande familjer, framgångsrika företag, karriär i finansbranschen – en har till och med blivit kommundirektör – så kan vi nog alla vara överens om att Nordisk Ungdom är det vi är lite extra stolta över. 

Organisationen har dessutom överlevt oss, även om både jag och Fredrik Becklin fortfarande ställer upp med både tips och råd så har en helt ny generation vuxit upp och tagit över, det bästa betyget vi någonsin kunnat få. 

När jag ser kamplustan hos alla unga, hungriga och aktiva i organisationen så flammar hoppet alltid upp ännu lite starkare än tidigare. 
Inget folk har genom historien gett upp sin existens utan strid och det kommer inte vårt folk heller att göra!

(Bilden är från Nordisk Ungdoms nylansering hösten 2013)

  

Beröringsskräcken – vår största fiende

Beröringsskräcken, vars syfte är att söndra oss, att underminera vår enhet och vår genomslagskraft, är troligen det viktigaste maktinstrumentet våra motståndare lyckats implementerat i våra kretsar. Ett som det verkar ständigt aktuellt exempel i denna fråga är Mattias Karlsson, SD, som strör misshagliga begrepp runt om kring sig för att underminera personer denne ser som ett hinder i de interna maktkamperna. Metodiken är enkel, någon närstående grupp klassas med ett nedsättande epitet och personer i det egna partiet kopplas till denna närstående grupp för att sen uteslutas.

Vad politikern i fråga egentligen tycker är ointressant som framgår av denna ganska underhållande artikel i Expressen. Samma person har varit central i diskussionerna runt Folkets Demonstration, där han verkar hävda att istället för att försöka samla en bred folklig rörelse runt någon nyckelfråga så ska demonstrationsdeltagare förhöras om alla möjliga åsikter, engagemang och vänner för att så att sägas i förväg godkännas.

Det är ofta fruktsamt att betrakta propaganda utifrån marknadsföringens paradigm. Att syftet är att skapa vissa handlingar, må så vara om de är aktiva eller passiva. Ett sådant exempel är det faktum att det är många fler som håller med om SD:s politik än som vågar rösta på dem. Många vill minska invandringen, ibland mer radikalt än vad SD vill, men de är ju inte ”rasister” eller ”högerextremister” och upplever därför att de inte kan rösta på SD. Den nya eliten bryr sig inte om vad du tycker, utan de bryr sig om vad du gör och inte gör, att du tittar på Paradise Hotel och att du inte engagerar dig.

Teorier om skapandet och upprätthållandet av sociala stigman utvecklade Durkheim redan i slutet på 1800-talet. Han menade att samhället skulle gå att ändra genom att utesluta vissa grupper genom skapandet av sociala stigman, genom brännmärkning. Vi ser dessa teorier ta konkret form hos Adorno och hans ”The Authoritarian Personality” där han på fullt allvar framhåller att traditionella familjevärderingar är tecken på en psykologisk störning som leder raka vägen till fascism. Först betraktades nog detta som obskyriteter men med tiden, med den nya eliten som nu befolkar våra universitet och media, tas detta på fullaste allvar. Syftet är inget mindre än att bryta ner själva de värderingar och beteendemönster som byggt vår civilisation. Detta görs genom att stigmatisera de få som står upp för normala värderingar, att exkludera dem från det ”demokratiska samtalet”, att patologisera dem, att få dem sparkade från sina jobba, att exkludera dem från akademierna och så vidare. Det hela är ett led i att underminera motståndet mot de destruktiva förändringar som nu drabbar vårt land.

Sverige blöder och vi behöver snabbt ena krafterna. Att falla in i beröringsångest är att i praktiken stödja våra motståndare. Expo är en av många vänstergrupper som systematiskt jobbar hårt med att upprätthålla beröringsskräcken. Metodiken syftar till att dränera oss på resurser, att inte låta oss samlas och korsbefruktas av varandras kompetenser och engagemang. Genom att acceptera beröringsångesten blir vi våra egna bödlar.

Med det sagt behöver givetvis inte alla inom den Sverigevänliga sfären hålla med varandra om allt, vi behöver inte ens avhålla oss ifrån att kritisera varandra, men det får i så fall ske genom saklig debatt. Det har inget med beröringsskräck att göra. Det som istället är komprometterande och som kommer ifrågasättas av eftervärlden är om någon upprätthåller fiendens maktinstrument, om någon konsekvent arbetar i enlighet med fiendens riktlinjer, om någon upprätthåller beröringsskräcken.

Såhär stoppar du ditt lokala flyktingboende

I massinvandringens spår växer nu flyktingboenden upp som svampar ur jorden över hela Sverige. I dess spår följer ökad otrygghet, våld och kriminalitet. 

Det svenska folket, som länge haft ett nästan orubbligt förtroende för det politiska systemet och våra makthavare, har i en aldrig tidigare skådad omfattning börjat protestera mot den förda politiken. Sverigedemokraterna, som för bara ett par år sedan ansågs vara en liten obskyr nazi-sekt är idag det parti som de flesta män i landet sympatiserar med. 

Paradigmet har skiftat och de självproklamerade godhetsapostlarna står nu utan både stöd och vettiga argument. Därför finns det också goda möjligheter för dig att påverka om det byggs ett flyktingboende i din närhet eller inte. Du har nu för första gången någonsin möjlighet att på ett konkret sätt hjälpa ditt lokalsamhälle att mota Olle i grind innan otryggheten och brottsligheten drabbar er alla. 

Politikerna idag saknar både stöd och argument för den förda vansinnespolitiken. De sitter redan nu löst och de och deras familjer påverkas också negativt av massinvandringens konsekvenser. De är tvungna att lyssna på opinionen. 

Vi vet att det krävs ett visst motstånd för att politikerna ska stoppa planerna på flyktingboendet. Vi vet också att det motståndet redan finns i ditt område, din uppgift är att väcka och kanalisera det:

• Det enklaste sättet att nå många på kort tid är via sociala medier. Ställ kritiska frågor direkt till din kommun på facebook. Kräv tydlig information och ett informationsmöte för lokalbefolkningen. 

• Kallar kommunen till ett informationsmöte, kom dit förberedd! Kritiskt ställda frågor på ett sånt möte kan vara helt avgörande.

• Prata med alla dina släktingar, vänner och grannar som drabbas av kommunens planer.

• Dela ut flygblad till dina grannar. Upplys dem om vad som är på gång, bifoga statistik över invandrarbrottslighet, brottsligheten på flyktingboendena osv. 

• Sätt upp en protestgrupp på facebook. 

• Organisera inskickandet av protestbrev till ansvariga på kommunen. Både protestlistor och enskilda brev påverkar.

• Kontakta din lokala tidning. Alla är vi bekväma av oss, även jounalister. Därför ska du göra så mycket av jobbet åt journalisten som möjligt: Samla fakta, skriv detaljerade pressmeddelanden med färdiga citat, intervjua någon som är kritisk till flyktingboendet osv.

• Gå ut till media med att ni planerar att starta upp ett medborgargarde om flyktingboendet byggs, för att garantera lokalbefolkningens trygghet och säkerhet. 

• Ordna en protestsammankomst utanför kommunhuset där ni delar ut flygblad till kommunanställda. Kontakta lokalmedia innan.

• Kontakta någon av de fria mediasidorna, Avpixlat, Fria Tider, Exponerat, Nya Tider mm. De hjälper gärna till med både information och pushar gärna lokala initiativ. Ju mer uppmärksamhet desto närmre har du kommit ditt mål. 

 • Kontakta aktivistgruppen Nordisk Ungdom. De har lång erfarenhet av den här typen av arbete och vet hur man hanterar både media och lokalpolitiker för att få ut det bästa möjliga med en sådan liten insats som möjligt. 

• Beställ klistermärken mot massinvandringen, sätt upp och dela ut bland dina vänner. 

Det är upp till dig hur dina barns framtid ska se ut. Vill du att de ska växa upp med könsseparerade badhus, taharrush-”lekar”, gruppvåldtäkter, personrån och otrygghet eller vill du att det ska se ut som när du var liten? Valet är ditt och jag litar på att du gör det rätta.

Lycka till, tillsammans tar vi tillbaka vårt land!

Två miljoner katoliker i manifestation för familjen

I det italienska parlamentet diskuteras just nu ett förslag om att låta samkönade par ingå partnerskap, en fråga som länge delat det italienska folket. I samma lagförslag föreslås även en legalisering av homoadoptioner, något som hela 85% av italienarna motsätter sig.

Till försvar för familjen kallade därför katolska lekmän till en manifestation den 30 januari på det antika Cirkus Maximum i centrala Rom. Den antika arenan är den största sportarena som någonsin har byggts, trots det fylldes den upp av de ca 2 miljoner katolikerna.

Den katolska kyrkan gav via flera kardinaler och biskopar sitt stöd till manifestationen, men många katoliker frågar sig upprört varför påve Franciscus ännu inte har uttalat sig i det som många ser som en ödesfråga för Italien. 
  
Extern länk: Rorate Caeli

Högern kommer tillbaka

Häromdagen läste jag Daniel Fribergs nyutgivna bok ‘Högern kommer tillbaka‘ och slogs av att det är precis sånt här vi behöver. Friberg är helt rätt man att på ett kaxigt sätt proklamera högerns återkomst och förestående seger.

Högern i Sverige har under 60 års tid övergett precis alla barrikader och idag har de organisationer, partier och tankesmedjor som tidigare förfäktade högerns ideal drunknat i ett hav av den förhärskande kulturmarxismen. 

Nu är tiden inne för en högerns återkomst på det politiska slagfältet. Boken symboliserar på många sätt ett trendbrott och kan precis som Generation Identitet av Marcus Willinger och Derek Hollands Den politiska soldaten användas som en stridsskrift för en ny generation unga högerkämpar.

Apropå högerns återkomst måste jag i samma stund rekommendera alla att läsa Nordisk Ungdoms idégrund, det mest välgenomarbetade politiska manifest på högerkanten i vår svenska nutid.

   

Cyniskt utnyttjande av ett barns död

Igår kablades bilder ut i massmedia på Aylan, en treårig pojke som drunknat under ett försök att ta sig över till Europa från Turkiet. Bilderna på den lille pojken används cyniskt i ett propagandakrig för den politik som bär det faktiska ansvaret för pojkens död. 

Ingen kan stå oberörd inför dessa bilder. Jag har själv barn i den åldern och vill inte ens försöka att tänka mig in i hans föräldrars situation.

Det är lätt att låta känslorna ta överhanden och låta dem styra våra tankegångar och det är precis det b.la svenskfientliga  Expressen vill när de i rubriken till de hemska bilderna på skriver ”Europa räddade inte Aylan, 3”. De har förstås rätt, om man med Europa menar den av Bonnierkoncernen fastslagna politiska korrektheten. 

För låt oss vara väldigt tydliga på den här punkten: Det enda vi i Europa ska känna skuld över är att vi inte för länge sedan har krossat den vidriga politiska korrektheten och dagens cyniska folkfientliga politik.

Det är den som;

• Bombat sönder Libyen och kastat in landet i ett flera år långt inbördeskrig där IS tagit makten över delar av landet. 

• Sponsrat rebellerna (och i förlängningen IS) i inbördeskriget i Syrien, vilket destabiliserat hela regionen och fått miljontals människor på flykt.

• Indirekt (genom invasionen av Irak och stödet till rebellerna i Syrien) hjälpt till att upprätta IS-kalifatet.

• Helt ignorerat våra kristna bröder och systrars situation i Mellanöstern under många, många år. 

• Genom b.la Sveriges och Tysklands signalpolitik fått hundratusentals människor att desperat anlita flyktingsmugglare för att illegalt ta sig till EU för att få parmanent uppehållstillstånd (PUT) och möjlighet till livslång försörjning. 

Det finns inga enkla lösningar på flyktingkatastrofen, men för att fler inte ska drabbas av Aylans öde bör Europa ta sitt verkliga ansvar:

• Ge militärt stöd till den legitima ledaren över Syrien, president Al-Assad, så att inbördeskriget får ett snabbt slut.

• Avvisa konsekvent samtliga flyktingbåtar som närmar sig Europa, precis som Australien gör. 

• Öka det humanitära biståndet på plats. 

Låt oss be för Aylan, hans familj och alla andra flyktingar som cyniskt utnyttjas av det system som har skapat den helvetiska situationen i Syrien och Libyen. 

Öppet krig inom Sverigedemokraterna

Efter att Jimmie Åkesson påbörjat sin sjukskrivning i höstas blev Mattias Karlsson för första gången känd för en bredare publik då han tog rollen som vikarierande partiledare. Borta var Åkessons försiktighet när Karlsson klev fram och ställde de andra partierna inför ultimatumet att SD skulle sänka varje regering som inte önskade minska massinvandringen. 

Det var inte bara i rikspolitiken som Karlsson avvek från den tidigare lite mjuka Åkesson-linjen. Karlsson har i många år fungerat som en grå eminens inom SD-ledningen, där han utnämnt sig själv till någon slags ideologisk grindvakt mot allt som han uppfattade som avvikande från den linje som Karlsson själv stakat ut för partiet. 

När det uppdagades att Karlsson i sin jakt på avvikande element i partiet vänt sig till åsiktspoliserna i Expo krävde många hans avgång, samtidigt besegrade William Hahne den ledningslojala styrelsen i Stockholm trots att halva partiledningen hade åkt till mötet för att se till att medlemmarna röstade på “rätt” förslag. Krisen för Karlsson var total. Hade Åkesson inte kommit tillbaka hade Karlsson sannolikt inte kunnat sitta kvar.

Åkessons återkomst har alltså en direkt koppling till Karlssonkrisen. Han betraktas som ”untouchable” och som en garant för att Karlsson-falangen i SD ska gå segrande ur internstriden. Frågan är om Åkesson verkligen ska använda sina sista krafter som partiledare till att säkerställa Mattias Karlssons grepp om partiet?

Det vi nu ser och som utspelar sig är en maktstrid där Mattias Karlsson verkar vara beredd att underminera Sverigedemokraternas interndemokrati såväl som kompetensförsörjning. Detta är mycket olyckligt, inte bara för SD som parti utan för Sverige som land. För en starkt bidragande orsak till att vårt land befinner sig i det skick det gör är gemene mans servilitet. Feghet och krypande utmärker tyvärr stora delar av det svenska folket idag. När media slår på trumman då hukar man, gör avbön och gömmer sig.  Men denna makt som media idag besitter består enbart för att folk accepterar det. 

 I ljuset av det blir det extra allvarligt då SD inte bara bygger vidare på en servilitetens kultur utan även stärker den. Det sker varje gång man vänder sig till Expo eller tackar media för att de hängt ut sina egna medlemmar. Istället borde man rakryggat stå upp för sina medlemmar, det är det som är en ledares eller ledarskaps uppgift. (Givetvis kan något enstaka fall problematiseras, men det måste finnas utrymme för att ändra sig i en fråga man tidigare förfäktat, eller att någon gång uttrycka sig obetänksamt eller i frustration). De uteslutningar som nu sker handlar däremot inte alls om något sådant utan istället har de kritiserat Mattias Karlsson offentligt, ingen förment komprometterande information har presenterads avseende huvudpersonerna i uteslutningscirkusen.  

 Vi behöver anständighet och civilkurage i den framväxande sverigevänliga rörelsen. Vi behöver också visa acceptans och uppmuntran för de projekt och initiativ som växer fram i och runt denna rörelse. Det är ingen enskild som varken ska eller kan kontrollera detta utan det är just det faktum att vi kommer samla många människor, initiativrika, idealistiska och kompetenta i och runt många olika projekt som till slut kommer att få bägaren att rinna över. I en sådan miljö blir Mattias Karlsson tyvärr direkt skadlig då han mer än gärna offrar kompetenta människor för att upprätthålla sin personliga kontroll. 

 Detta är viktigt; vi måste kunna ha kontakt med varandra, vi måste kunna läsa vilka böcker vi vill, vi måste kunna få ha intellektuella diskussioner som prövande söker sig fram, vi måste kunna få vara frustrerade och vi måste kunna lita på varandra!

 Att hävda motsatsen innebär inskolning i servilitet som är en förutsättning för den totalitära staten och den situation vi befinner oss i med ett hukande svenskt folk.

Kärt barn har många namn

I dagarna har Expo släppt sin senaste rapport ”Intolerans14” och i samband med det har Nordisk Ungdom omnämnts i flera media med en uppsjö felaktiga beskrivningar. I rapporten och rapporteringen om den bakas organisationen samman i något som Expo beskriver som ”den rasideologiska miljön”. 

Vad detta innebär konkret får vi aldrig veta. Inte heller framgår det att Nordisk Ungdom varken har eller har haft något som helst organisatoriskt eller ideologiskt samröre med de övriga organisationerna som nämns i rapporteringen. 

I media har Nordisk Ungdom till och med betecknats som ”nazister”. Det är ett epitet som alltid brukar dyka upp i dylika sammanhang. Begreppet kan ses på två sätt, dels som något klibbigt att kasta på sina motståndare i syfte att skada och dels som ett ideologiskt specifikt innehåll. Nordisk Ungdom har alltid kritiserat nationalsocialism som ideologi men förhåller sig givetvis avslappnad till diverse smutskastning mot folk och grupper som sker från media och vänstern. 

Nordisk Ungdom företräder en radikalt konservativ position med utgångspunkt i naturliga gemenskaper såsom familjen och lokalsamhället. Organisationen är emot enhetsstaten och andra totalitära tendenser. NU förfäktar också en skandinavisk etnicitet som ett härstamningsbegrepp, d.v.s. det är något av historien skapat som finns samtidigt som etnicitet inte är helt statiskt. Ni får gärna kalla mig naiv när jag nu går in på sakförhållanden, det är dock inte för den i Sverige vänsterkantrade journalistkåren jag i första hand skriver utan för mina läsare. Europa och väst representerade en gång i tiden en överlägsen civilisation det är den vi vill återknyta till och inte något annat. 

För den vänsterkantrade journalistkåren har jag däremot ett trumfkort. Efter att det den senaste veckan rapporterats om diverse märkliga brevvänskonstellationer så ska inte jag vara sämre än att berätta om min brevvän. Jag har dock dragit mig lite för att göra det då jag inte ville göra Mattias Karlsson sotis.