Tankar om SD och vår strategi

I ett tidigare inlägg skrev jag att den parlamentariska vägen är en återvändsgränd för den politiska rörelse som vill göra en verklig förändring. Makten utgår idag inte från de folkvalda parlamenten, utan från helt andra, betydligt folkskyggare platser och personer. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen kommer inte att få någon avgörande betydelse, även om det har fört med sig en hel del uppenbara fördelar.

Sverigedemokraterna idag brottas med många problem. Partiet är extremt toppstyrt och den interna demokratin har flera gånger blivit kritiserad för sina brister. Samtidigt har flera ledande personer i partiet öppet gått ut med sitt stöd till Israel och börjat tala om en ”öppen” svenskhet.

Sverige saknade länge ett invandringskritiskt parti i riksdagen. Till skillnad från Europa så var det svenska debattklimatet i det närmaste att betrakta som sovjetiskt. 70 år av ett nästintill oavbrutet socialdemokratiskt styre hade satt sina spår. Svenskarnas övertro på systemet och på sina makthavare var närmast obegränsad. Sedan kom 90-talet och den stora krisen. Den ekonomiska krisen, blev som alltid, en social och politisk kris. Socialdemokratin skakade i sina grundvalar och fram vaskades Ny Demokrati, en maktens säkerhetsventil.

Ny Demokratis uppgång och fall blev ett av de avgörande hindren för ett parlamentariskt genombrott för ett nationellt alternativ. Vem ville rösta på ett nytt pajasparti?

Under 2000-talets början stod det stora slaget om vilket nationellt parti som skulle nå ett avgörande och bli invalda i riksdagen. Redan 2004 avgjordes den kampen.

Sverigedemokraterna insåg att ett land med Europas kanske hårdast kontrollerade debattklimat och med en befolkning som hellre bet sig i tungan så den blödde än att yttra något som kunde tolkas som kritik mot den politiska korrektheten inte kunde förmås rösta fram ett parti som inte anpassade sig efter det klimatet. Medan vi i den övriga nationella rörelsen diskuterade huruvida ND var förrädare för att de accepterade adopterade som svenska medborgare samtidigt som de ville repatriera alla andra icke-européer slipade SD sin fasad, och sin politik.

Ledningen i SD hade förstått en sak som lämnade fältet helt öppet för dem: Vikten av en strategi. Den behövde inte ens vara särskilt bra, eftersom deras konkurrenter ändå helt saknade någon efter 2004. De förstod dock inte att deras fasadslipning inte nödvändigtvis behövde åtföljas av en politisk dito. Att ta avstånd från andra kämpande nationalister får alltid en sur och bitter eftersmak och SD har redan känt hur det smakar under många år.

Nu sitter ett invandringskritiskt och till stora delar nationellt parti i riksdagen framröstad av en svenskvänlig väljarkår som äntligen efter nästan 20 år återigen vågat rösta på ett invandringskritiskt alternativ. De representerar 340 000 svenskar som utan att tveka tillhör vår absolut intressantaste målgrupp.

Strategin ett nationellt parti idag borde anamma är att fungera som ett ideologiskt ankare till SD. Ett alternativ som står nära SD i framtoning men som inte tummar på nationalismens grundpelare eller sysslar med ovanan att ta avstånd till alla som inte etablissemanget godkänner. ND fungerade som det till en början, men har idag lämnat fältet öppet för andra krafter, vi får hoppas att de som nu tagit upp stafettpinnen lyckas bättre.

Men det är inte vårt arbetsfält. Vårt arbete sker utanför parlamenten. Vår uppgift är att leta efter nya kontaktytor och engagera den ungdom som röstar på Sverigedemokraterna i praktiskt politiskt arbete.

Sverigedemokraterna har gett oss en plattform och vi är inte sena med att tacka och ta emot. På flera gymnasieskolor i landet fick SD över 50% av rösterna från unga svenska män. Att få dessa att förstå de grundläggande problemen har SD och nationella organisationer redan lyckats med, nu gäller det för oss att aktivera dem.

På så sätt kommer också vi att fungera som ett ideologiskt ankare. Vi kommer att fortsätta att stödja SD när de gör bra saker och vi kommer fortsätta att kritisera SD när de gör dåliga saker. Ju starkare vi blir och desto mer vi växer desto mer kommer SD att behöva lyssna på oss.

Ps
Många har stört sig på min formulering i mitt tidigare inlägg när jag skrev att vi kommer att fortsätta stödja SD långsiktigt och visst finns det utrymme för kritik. Utan att ”göra en pudel” så ska mitt förra inlägg läsas i dess rätta kontext. Nordisk Ungdom har under året som gått uttalat stöd för SD i många frågor och vi har sett hur många i SD blivit mer och mer positiva till oss. Det är den radikaliseringen vi vill åt. Mitt inlägg var ett försök att förklara dessa stöduttalanden. SDs existens är en realitet som vi försöker anpassa oss efter, det gör oss knappast till sionister eller en organisation som någonsin kommer acceptera ”öppen svenskhet”.

8 reaktion på “Tankar om SD och vår strategi

  1. Tja! Undrar bara varför ni inte tog det internt, eller besökte någon av sd-manifestation vars budskap ni kan ställa upp på. Det skulle väl varit smidigare?

    Mycket intressant inlägg dock, håller med i mångt och mycket. Idén med politiskt ankare är smart t.ex.

    Men finns det några bra exempel på att idén om ideologiska ankare fungerat tidigare i likartade sammanhang?

  2. Det här inlägget gör ditt föregående uttalande mer begripligt. Det är dock två väsentliga saker som du bör ta hem och begrunda:

    1) Nationalism handlar i allra högsta grad om mentalitet. ”Släpp ingen djävul över bron!” är ett kännetecknande citat som representerar den schvung som är nationalismens kärna. Komprometteras inte detta med en vinglig cykelfärd på opportunismens grönbete?

    2) I dina uttalanden utgår du från att nationella partier per definition är kopior av gängse demokratiska missfoster till parlamentariska partier. Är inte det ett trångsynt och fördomsfullt synsätt som alla nationalister borde göra vad de kan för att förändra?

  3. Pingback: Patrik Forsén utvecklar sig – Magnus Söderman fördömer | Nationell.nu

  4. ”Medan vi i den övriga nationella rörelsen diskuterade huruvida ND var förrädare för att de accepterade adopterade som svenska medborgare samtidigt som de ville repatriera alla andra icke-européer slipade SD sin fasad, och sin politik.

    Ledningen i SD hade förstått en sak som lämnade fältet helt öppet för dem: Vikten av en strategi. Den behövde inte ens vara särskilt bra, eftersom deras konkurrenter ändå helt saknade någon efter 2004.”

    Det här minns jag så väl… Vilket slöseri med tid, energi och resurser nu när man tänker tillbaka på det, även om kanske inte varken jag eller Patrik var särskilt gamla eller erfarna vid den tiden. Men nu är det nya tag som gäller, det här är vår tid! 😀

  5. En bra och genomtänkt analys Patrik. Du anpassar verksamheten efter hur verkligheten är, inte hur du vill att den skall vara. Detta skiljer den strategiska tänkaren från den nationalromantiska dagdrömmaren.

Kommentarer inaktiverade.