Nu är det en knapp vecka kvar till Nordisk Ungdoms första riksting för i år. Efter tinget bjuder Stockholmsrepresentationen in till fest under rubriken ”Stockholm turns orange”. Eftersom en ny talesman kommer att väljas på tinget, och jag avgå efter två år på posten, känns det här som ett bra tillfälle att göra ett litet bokslut över de gångna åren.

Talesmannens roll är, som jag berättat tidigare, representativ. Rollen ger varken mer makt eller inflytande i organisationen. Hos oss är det de antagna medlemmarna som har makten och vi eftersträvar i största möjliga mån en direktdemokratisk organisationsmodell där besluten ska ligga så nära medlemmarna som möjligt. Rollen är istället representativ, i den mening att den som har talesmansrollen representerar organisationen utåt mot media.

Som talesman har man ett stort ansvar gentemot organisationens medlemmar och mot våra gemensamma beslut. Personliga åsikter i vissa frågor får man lägga åt sidan, talesmannen representerar ju inte sig själv utan en hel organisation.

Att uppfinna hjulet

När jag tänker tillbaka på mina två år som talesman för Nordisk Ungdom så känner jag en enorm stolthet. Vi kan idag erbjuda ungdomarna en positiv och sund plattform. Deras engagemang ger dem vänner, samhörighet, optimism och framtidstro. De äldre försöker att fungera som stöd och förebilder för de yngre. Vi arbetar aktivt med att hjälpa folk att komma rätt i livet, uppmanar våra aktivister att utbilda sig, skaffa körkort, intressera sig för den politiska debatten och mycket, mycket annat. Att vara aktiv i Nordisk Ungdom ska ge tillbaka betydligt mer än vad man själv måste ge. Tillsammans skapar vi grundförutsättningar för att varje individ som söker sig till oss får en så bra start på vuxenlivet som möjligt. Vi har inte kommit dit vi vill än, vi vill komma otroligt mycket längre. Men vi har kommit en bra bit på vägen.

Nästan halva mitt liv har jag kallat mig för nationalist. I början av mitt politiska engagemang fanns det inga personer eller organisationer som kunde erbjuda mig en plattform, så vi var tvungna att bygga en egen. Det var början på en lång väg, med många hinder och fallgropar. De flesta av mina vänner som då var aktiva är inte det idag, det gav helt enkelt inte tillräckligt tillbaka att vara engagerad. Efter några år var vi ett rätt stort antal vänner som regelbundet träffades i trakterna kring Täby och Vallentuna. Kamratskapet var det viktigaste, politiken sekundär. För mig räckte inte det, jag letade mig istället vidare till Nationaldemokraterna som då var på väg uppåt med full fart. Sverigedemokraterna hade tidigare varit nästintill oetablerade i Stockholm och det nya partiet fick verkligen saker att hända under de första åren.

Mitt engagemang fördjupades alltmer fram tills att Nationaldemokraterna i princip helt kraschade under sommaren 2004. Marc Abramsson var då min närmaste chef och jag arbetade efter sommaren i praktiken heltid med att hjälpa honom att bygga upp partiet igen. Det som mötte oss kan i det närmaste beskrivas som en omöjlig uppförsbacke, trots det gav vi inte upp utan intensifierade istället våra ansträngningar. Under Marc lärde jag mig otroligt mycket och han kom att fungera som min mentor.

Allteftersom tiden gick tog dock uppförsbacken ut sin rätt och när jag presenterade Marc Abramsson som partiets nya partiledare inför riksårsmötet 2006 hade kraften för oss egentligen tagit slut. Problemen hopade sig framför oss.

Det var framförallt den interna partikulturen som var allvarligt tilltufsad. Uppförsbacken de senaste åren hade fått oss att bli bittra, mycket bittra. Tron på mänskligheten hade helt enkelt upphört att existera. Nya aktivister sågs som resurser som man friskt skulle utnyttja på alla sätt innan de till slut lämnade organisationen, själva lika bittra och cyniska som partiet.

Under sommaren 2007 fick jag nog. I princip så lämnade hela stockholmsavdelningen med undantag för Södertälje. Skåne hade dessutom redan avvecklat sig själv på grund av samma orsaker drygt ett halvår innan stockholmsavdelningen. Året efter följde Uppsala och Västmanland vårt exempel, och 2009 var det dags för Västra Götaland. Partiet hade konsumerat ihjäl sig själv.

Åren efter att jag lämnade partiet koncentrerade jag och vännerna från den forna stockholmsavdelningen åt att diskutera politik, olika strategier och taktik. När Nationaldemokratisk Ungdom, som jag var ordförande i 2006-2007 imploderade helt 2009 så kontaktades jag och Andreas Johansson av Fredrik Becklin och Andreas Nyberg. Vi hade några år tidigare diskuterat en fristående ungdomsorganisation med namnet Nordisk Ungdom och de var fortfarande intresserade av idén.

Jag var fast besluten att dra lärdom av mina år som aktiv. Den människosyn som hade präglat Nationaldemokraterna var tvungen att brytas om någon framgång skulle kunna nås. Min målsättning var istället att se alla aktivister som värda deras vikt i guld. Samtidigt ville vi inte heller bära med oss av det bagage som den svenska nationalismen har dragit på sedan kriget. Utan att liberalisera våra åsikter, ville vi sträva efter att skapa en nordisk nationalism byggd på vår egen tradition. Sprungna ur den Sverigedemokratiska rörelsen ville vi inte heller bära på gamla skygglappar inför deras framgångar. Splittringen 2001 mellan Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna var snarare personlig än politisk, även om det politiska användes som slagträ i konflikten som följde.

Nu när det är dags att lämna över det representativa ansvaret kan jag säga att jag är stolt över att många av våra målsättningar redan är uppnådda, om än i liten skala.

Vi har lagt grunden för 2000-talets nationalism, genom en självständig rörelse utan skygglappar och en organisation med enorm optimism och framtidstro.

Det här, det är bara början.