Rysslands sak är inte vår

När västerlandets dekadens sköljer över oss och det lilla hopp vi har kvar vacklar, då är det lätt att söka efter, och tro sig finna, ett ljus vid horisonten. Men ljuset från öster är inte vad det utger sig för att vara. På Krim är det definitivt inte någon ny soluppgång vi ser, utan samma gamla ryska björn som alltid förr.

Det hela är mycket enkelt. USA och Ryssland är två starka globala aktörer som, precis som imperier alltid har gjort, slåss om makt, resurser och inflytande. Ryssland företräder i princip samma politisk-kulturella linje som USA. Det heter att det är på deras frukt vi skall känna igen de falska profeterna och det ryska imperiets frukter liknar på de flesta sätt det som USA och EU har att erbjuda. Den demografiska katastrofen är antagligen till och med många gånger värre i Ryssland än i väst. För tio år sedan minskade befolkningen med 1 miljon per år, en minskning som nu har stabiliserats något. Trots det beräknas den ryska befolkningen vara nere på 110 miljoner 2050, mot dagens 142 miljoner (varav endast 111 miljoner är etniska ryssar). Antalet aborter i Ryssland är det högsta i världen och ca 1,2 miljoner aborter registrerades 2010.

Putins 14 år vid makten har inte inneburit någon större förändring eller förbättring för den döende ryska nationen. Man borde kunna förvänta sig betydligt mer av en ledare för ett land med en påstådd stark traditionell rörelse som till och med sägs ha djup förankring hos ledarskapet i Kreml. Till exempel var det först 2011 som den liberala ryska abortlagstiftningen ändrades så att abort efter 12:e graviditetsveckan förbjöds, något som förövrigt är en vanlig nivå i flera västeuropeiska länder.

Den nedåtgående demografiska trenden är inte Rysslands enda problem. Tvärtom mot vad många i väst tror så är Ryssland i allra högsta grad drabbade av mångkulturen. Den stora skillnaden är att den utomeuropeiska invandringen till landets europeiska delar främst kommer innifrån det egna eurasiska imperiebygget.

När Ryssland nu håller på att skapa ett prejudikat i och med de facto annekteringen av Krimhalvön är det hög tid att sätta foten i marken och kalla en pro-rysk agenda för vad den faktiskt är; en simpel verksamhet för femtekolonnare. I synnerhet om vi tänker på att det finns stora ryska minoriteter i alla baltiska stater. Den som stödjer en rysk intervention i Estland för att ”skydda den ryska minoriteten” är så nära en landsförrädare som det går att komma.

De hårda orden till trots; jag har många vänner och bekanta som hoppas och tror på Ryssland och jag förstår dem. Mycket gott har kommit från Ryssland och en avveckling av det ryska imperiet tillsammans med en integrering in i Europa skulle kunna läka många av såren på vår kontinent och erbjuda oss en ny guldålder.

Men, när Europa blickar väster- eller österut för frälsning begår hon den största synden av alla och sviker sin givna plats i historien. Ingen förstod det bättre än aktivisterna på Maidan som blödde och dog för den europeiska tanken. Men det visade sig denna gång, som så många gånger förr, att Europas största fiende är hon själv och aktivisternas mod och offer möttes av kyla från en stor del av Europas nationalister. Vi tillåter oss själva att enbart vara brickor i imperiernas strider, när vi har alla förutsättningar att vara så mycket mer.

Europa kallar. Det är dags att svara.

Tidigare publicerad i Nationell Idag, mars 2014.

3 reaktion på “Rysslands sak är inte vår

  1. Det är varken ryssarna eller de europeiska amerikanerna som utgör någon fara. Det är en liten folkgrupp som har sina medlemmar i de flesta regeringar och administartioner tex USA, Frankrike, Tyskland, England, Ukraina osv. Informationen finns på nätet. Varför inte titta på en del av broder nathanels videor tex den senaste https://www.youtube.com/watch?v=XXCzeouz4DQ. Denna jude är mycket kunnig.

  2. Nu har ju Ryssland annekterat Krim med befolkningens godkännande! För din info kan meddelas att man genomfört tre folkomröstningar om Krims status sedan Sovjet upplöstes, två på 90-talet och nu senast 2014, alla var en förkrossande majoritet för återanslutning till Ryssland. Sen hör det till saken att Ukraina aldrig ”fått” Krim av Chrustjov utan det var bara en administrativ lösning där ukrainska SSR löste byråkratin inom Sovjet för Krim. På den tiden spelade detta arrangemang ingen betydelse då båda ingick i samma union. Men däremot borde ju EU frigöra sig från skurkarna i Washington helt och hållet det är bara det att någon europeisk identitet inte finns och knappast kommer att finnas inom överskådlig framtid. EU:s framtid är givetvis som oberoende union med egen stark militärmakt utanför Nato som bara till för USA:s geopolitiska agenda. Dödligheten har sjunkit drastiskt bland män och födelsetalen ökat i Ryssland så det här pratet om utdöende stämmer inte, tvärtom ökar Rysslands befolkning igen. Sen har ju Ryssland otaliga miljoner illegala invandrare från andra f.d Sovjetrepubliker så några förhoppningar om Rysslands utdöende är bara önsketänkande hos en del. Europa måste alltså omedelbart sluta fjäska för gangsterväldet i USA och försöka stödja demokratiska krafter i USA som Paul Craig Roberts och andra debattörer som försöker bromsa USA:s vanvettiga och krigiska agerande i världen. Europa uppgift har tidigare varit att leda världen i rätt riktning och denna position måste Europa återta snarast möjligt annars väntar fortsatta krig och elände. Hur man ska få det splittrade Europa att förenas för detta projekt är en svår nöt att knäcka och de odugliga politiker vi har i Bryssel förväntar man sig inte mycket av.

  3. De naiva kumpanerna Gorbatjov och Jeltsin blev grundlurade av ‘fredsduvan’ USA’s ljuva kuttrande. Man skrev ett avtal, om att USA och NATO inte skulle expandera österut, när Sovjetunionen upplöstes. Hur det gått med det löftet vet även du.
    Maidan, liksom den orangea revolutionen, var en typisk infiltrations- och destabiliseringsoperation, helt enligt Brzezinskis schema. USA erkänner öppet att man investerat 5 miljarder dollar (!) i Ukraina, för att få regimskifte. Det framgår av information på nätet; lyssna fr.a. på det inspelade samtalet med Victoria Nulands ”fuck the EU”, där hon bestämmer, vilka som skall styra Ukraina efter kuppen.
    EU’s utrikespolitik är ett skämt, man går helt i USA’s ledband. Trots att många länder i östra Europa drabbas hårt, mycket hårdare än Ryssland, tvingas de ändå delta i USA’s sanktionkarusell.
    Precis som du hade jag, och alla andra naiva fårskallar, gått på de rosenröda drömmarna om avspänning och fred i Europa, och beundrade Gorbatjovs initiativ. Jag slök sionistmedias sagor med hull och hår. Den gulliga Timosjenkos uppenbarelse med sin orangea revolution gjorde att 60-talets Woodstock-liknande ”peace and love” inte kändes avlägset.
    Så kom slakten på Maidan och kuppen i Kiev, med tillträdande fasciststyre, tillsättande av sionistoligarker som guvernörer i östra Ukraina – och fjällen föll från mina ögon! Det har varit ett påfrestande år, detta 2014, må jag säga. Alla mina etablerade ‘sanningar’ har fallit samman som ett korthus och nu ser jag klart: USA’s vedervärdiga skryt om sin demokrati och sin fantastiska konstitution – allt detta är bara potemkinkulisser, för att kamouflera den värsta imperialiststaten sedan Romarriket. Europa krossades genom världskrigen, går sedan dess i USA’s ledband och hjälper villigt till att expandera dess imperium. Vi, Europa, har inget att erbjuda Ryssland, annat än skuldsättning och ekonomisk-militär underkastelse under USA.

    Så Patrik: Öppna dina ögon, se världen som den är och gör dig av med dina naiva drömmar du också.

Kommentarer inaktiverade.