Öppet krig inom Sverigedemokraterna

Efter att Jimmie Åkesson påbörjat sin sjukskrivning i höstas blev Mattias Karlsson för första gången känd för en bredare publik då han tog rollen som vikarierande partiledare. Borta var Åkessons försiktighet när Karlsson klev fram och ställde de andra partierna inför ultimatumet att SD skulle sänka varje regering som inte önskade minska massinvandringen. 

Det var inte bara i rikspolitiken som Karlsson avvek från den tidigare lite mjuka Åkesson-linjen. Karlsson har i många år fungerat som en grå eminens inom SD-ledningen, där han utnämnt sig själv till någon slags ideologisk grindvakt mot allt som han uppfattade som avvikande från den linje som Karlsson själv stakat ut för partiet. 

När det uppdagades att Karlsson i sin jakt på avvikande element i partiet vänt sig till åsiktspoliserna i Expo krävde många hans avgång, samtidigt besegrade William Hahne den ledningslojala styrelsen i Stockholm trots att halva partiledningen hade åkt till mötet för att se till att medlemmarna röstade på “rätt” förslag. Krisen för Karlsson var total. Hade Åkesson inte kommit tillbaka hade Karlsson sannolikt inte kunnat sitta kvar.

Åkessons återkomst har alltså en direkt koppling till Karlssonkrisen. Han betraktas som ”untouchable” och som en garant för att Karlsson-falangen i SD ska gå segrande ur internstriden. Frågan är om Åkesson verkligen ska använda sina sista krafter som partiledare till att säkerställa Mattias Karlssons grepp om partiet?

Det vi nu ser och som utspelar sig är en maktstrid där Mattias Karlsson verkar vara beredd att underminera Sverigedemokraternas interndemokrati såväl som kompetensförsörjning. Detta är mycket olyckligt, inte bara för SD som parti utan för Sverige som land. För en starkt bidragande orsak till att vårt land befinner sig i det skick det gör är gemene mans servilitet. Feghet och krypande utmärker tyvärr stora delar av det svenska folket idag. När media slår på trumman då hukar man, gör avbön och gömmer sig.  Men denna makt som media idag besitter består enbart för att folk accepterar det. 

 I ljuset av det blir det extra allvarligt då SD inte bara bygger vidare på en servilitetens kultur utan även stärker den. Det sker varje gång man vänder sig till Expo eller tackar media för att de hängt ut sina egna medlemmar. Istället borde man rakryggat stå upp för sina medlemmar, det är det som är en ledares eller ledarskaps uppgift. (Givetvis kan något enstaka fall problematiseras, men det måste finnas utrymme för att ändra sig i en fråga man tidigare förfäktat, eller att någon gång uttrycka sig obetänksamt eller i frustration). De uteslutningar som nu sker handlar däremot inte alls om något sådant utan istället har de kritiserat Mattias Karlsson offentligt, ingen förment komprometterande information har presenterads avseende huvudpersonerna i uteslutningscirkusen.  

 Vi behöver anständighet och civilkurage i den framväxande sverigevänliga rörelsen. Vi behöver också visa acceptans och uppmuntran för de projekt och initiativ som växer fram i och runt denna rörelse. Det är ingen enskild som varken ska eller kan kontrollera detta utan det är just det faktum att vi kommer samla många människor, initiativrika, idealistiska och kompetenta i och runt många olika projekt som till slut kommer att få bägaren att rinna över. I en sådan miljö blir Mattias Karlsson tyvärr direkt skadlig då han mer än gärna offrar kompetenta människor för att upprätthålla sin personliga kontroll. 

 Detta är viktigt; vi måste kunna ha kontakt med varandra, vi måste kunna läsa vilka böcker vi vill, vi måste kunna få ha intellektuella diskussioner som prövande söker sig fram, vi måste kunna få vara frustrerade och vi måste kunna lita på varandra!

 Att hävda motsatsen innebär inskolning i servilitet som är en förutsättning för den totalitära staten och den situation vi befinner oss i med ett hukande svenskt folk.

En reaktion på “Öppet krig inom Sverigedemokraterna

Kommentarer inaktiverade.