Dags att skilja etniciteten från staten

Veckans stora politiska kontrovers är utan tvekan Niklas Orrenius intervju med Björn Söder, där Söder försöker att förklara att det finns en svensk etnicitet, vilket i dagens sinnessjuka Sverige är ytterst kontroversiellt. Det är till och med så kontroversiellt att etablerade journalister som Lars Lindström och Martin Aagård går så långt så att de förnekar det samiska folkets existens och hävdar att inga judar gasades av Hitler eftersom judarna istället borde beskrivas som polska eller ungerska medborgare.

Det stora problemet kring den svenska etniciteten är dess starka koppling till den svenska staten. Att skilja en svensk medborgare från en etnisk svensk blir, åtminstone i ett land där många högskoleutbildningar idag knappt håller jämna steg med högstadiet för 40-50 år sedan, en komplicerad historia.

Logiken att alla svenska medborgare automatiskt blir svenskar är ett direkt hot mot såväl majoritets- som minoritetsbefolkningen, men det känns som att det är hög tid att skilja etniciteten från staten. Enklast gör vi det genom att kalla oss för det vi faktiskt är, skandinaver.

Danskar, norrmän, svenskar och deras ättlingar är ett folk – det skandinaviska. Vi talar ett språk, vi delar en kultur, vi utgör en etnicitet och vi förenas av en gemensam framtid. Det skandinaviska folket är inte kopplat till någon statsbildning utan kan fritt definiera sitt eget sammanhang. Vem som är skandinav har inte med medborgarskap att göra utan det handlar istället om en identitet sprungen ur ett gemensamt förflutet, som vi skriver i Idégrunden.

Hade Björn Söder använt det skandinaviska för att beskriva vårt folk hade inga missförstånd behövt uppstå, även om de folkförnekande journalisterna på alla sätt hade försökt och inte minst försökt spela indignerade.

Mordförsök på aktivist i Nordisk Ungdom

I lördags arrangerade Nordisk Ungdom ett traditionellt julbord för både stora och små. Tillställningen var mycket trevlig och stämningen god, något som fick ett abrupt slut då en av deltagarna överfölls och misshandlades så pass grovt utanför lokalen att det inte kan betraktas som något annat än ett mordförsök. Julbordsdeltagaren hade gått ut för att ta lite luft och befann sig strax utanför dörren till ett trapphus då ett femtontal maskerade personer beväpnade med påkar och pepparspray anföll honom och han fick ta emot ett flertal slag mot kropp och huvud. När andra deltagare på tillställningen hittar honom ligger en avslagen påk bredvid honom. Han kvicknar till men mår snabbt allt sämre varför han körs till sjukhus där det konstateras att en blödning mellan hjärnan och skallbenet uppstått. Han ska även ha fått flera frakturer. Under natten till söndagen opererades han och läget beskrivs under måndagsförmiddagen fortfarande som kritiskt men stabilt.

Händelsen är polisanmäld och flera för polisen intressanta föremål har tagits i beslag.

Bara timmar efter den grova misshandeln gick Antifascistisk Aktion ut och sade sig ha lokaliserat var vi firade vårt julbord, varför det inte är särskilt långsökt att starkt misstänka att de ligger bakom det hela.

Trots att mordförsöket snabbt uppmärksammades på sociala medier och många upprördes över händelsen har det varit helt tyst från massmedia. Istället går Expressen idag ut med en artikel om Kärrtorp-händelserna och beskriver Nordisk Ungdom som någon slags nazistisk stormtrupp till Sverigedemokraterna. Det är så osmakligt det bara kan bli.

Nordisk Ungdom har alltid tagit avstånd från politiskt våld och vi har heller aldrig varit inblandade i våldsamheter som de som Expressen beskriver. De enda gångerna då vi har varit inblandad i våldsamma situationer är då vi har blivit överfallna och attackerade av vänsterextremister som vill tysta oss från att uttrycka våra åsikter, trots det målas vi ut som en våldsam nazistgrupp, samtidigt som en av våra aktivister kämpar för sitt liv och sin framtid efter att ha blivit oprovocerat misshandlad av den enda anledningen att han befann sig på en julmiddag.

Det är massmedia som skapar utrymme för den här typen av våld. De har blod på sina händer och de skäms inte ens för det.

Tillägg: Expressen ändrade senare i sin artikel och tog bort de värsta beskrivningarna om Nordisk Ungdom.

Nordisk Ungdoms syn på demokrati

Den opposition som i Sverige ifrågasätter den rådande invandringspolitiken får snabbt se sig stämplad med en rad olika epitet. Sverigedemokraterna kallas av Sveriges statsminister Stefan Löfven för en ”nyfascistisk” organisation och etiketter som ”rasister” och ”nazister” används i debatten i meningslösa försök att stämpla oss Sverigevänner som någonting otäckt och hemskt. I själva verket är det tvärtom, det är vi som står upp för den demokrati och yttrandefrihet vi sägs ha och vi förstår att problem måste kunna diskuteras öppet utan att debattmotståndare eller politiska organisationer angrips med nedvärderande termer med syftet att tysta deras åsikter.

Nordisk Ungdom vill, förutom att värna om den demokrati och yttrandefrihet vi har idag, även fördjupa det medborgerliga inflytandet. I vår idégrund står det:

”Vi anser att en genomgående omstrukturering av det politiska systemet är nödvändig, där beslutsfattandet flyttas närmare medborgarna enligt den ordning som rådde innan de stora politiska centraliseringarna. En viktig del i det avseendet är utökad direktdemokrati samt personval på lokal och regional nivå.” 

Vi arbetar alltså för en utökad demokrati, där en förändring av dagens stela parlamentariska system förändras till förmån för ett starkare medborgerligt inflytande:

”Alla människor har i grunden något att tillföra samhällsutvecklingen, dock är identifieringen med det egna sammanhanget avgörande för förmågan att bidra. Ett samhälle som inte verkar för förening av sina inneboende delar verkar för sin egen upplösning.”

Våra politiska motståndare kommer att fortsätta att kalla oss för olika saker, precis som mobbaren på skolgården. Det är i grunden ett uttryck för demokratiförakt och det föraktet delas tyvärr idag av alla partier i riksdagen, Sverigedemokraterna undantagna. Därför är Sverigedemokraternas framgångar så viktiga för svensk demokrati, någon måste bryta igenom den politiska oligarkin och utropa att kejsaren faktiskt är naken. Bara då kan vår demokrati räddas.

Nordisk Ungdoms stöd till SD

Vi var fyra personer som från början grundade Nordisk Ungdom. Vi kom från olika delar av Sverige och hade olika bakgrunder, men gemensamt var att vi alla tidigare hade varit aktiva i Nationaldemokraterna, det parti som bildades 2001 som följd av den största splittringen i Sverigedemokraternas historia och som under ett par år tävlade med SD om vilket av partierna som bäst kunde företräda nationalismen i Sverige.

Det var egentligen bara slumpen som fick oss att gå med i ND och inte i SD. I mitt fall hade jag i början av 2000-talet blivit alltmer politiskt intresserad och sökte mig fram efter ett alternativ att engagera mig i. I Stockholm var SD helt utraderat, varför det naturligt blev ND som var på frammarsch.

När vi senare startade Nordisk Ungdom var SD fortfarande ett ganska litet parti som ännu inte kommit in i riksdagen, men det ändrades snart och partiet kom redan samma år in. Allteftersom vi mer och mer räknade ut ND blev vår syn på SD positivare och efter riksdagsinträdet blev det naturligt att cirkeln slöts och vi gav SD vårt officiella stöd.

Det stödet försöker nu användas för att kleta ner SD så mycket som möjligt, i något av alla de hundratals tafatta, meningslösa, försök att sänka deras väljarstöd. Det är ett märkligt resonemang som förs, där SD på något sätt ska behöva försvara sig på grund av vårt stöd, samtidigt som Nordisk Ungdom beskrivs som en militant organisation där aktivister kallas för ”krigare”, allt i ett försök att utmåla NU som en så hemsk organisation som möjligt.

De som har följt med i vår unga organisations historia vet att den bild som massmedia försöker klistra på oss inte stämmer:

* Nordisk Ungdom är en idérörelse som genom färgstarka och uppseendeväckande aktioner försöker att påverka den politiska debatten.

* Nordisk Ungdom tar avstånd från våld, trakasserier och hot.

* Det är sant att vi har genomfört flera färgstarka och provocerande aktioner, men vi arbetar inom lagens ramar (och när vi balanserar på gränsen till vad som är lagligt eller inte så gör vi det enbart då vi anser oss ha den moraliska rätten att göra så, inte olikt t.ex hur Greenpeace arbetar)

* Ibland har vi gjort aktioner som vi är mer nöjda med i efterhand och ibland har vi gjort sådana som vi är mindre nöjda med. Vi är en organisation med ungdomsfokus och har aldrig varit rädda för att testa nya saker, eller göra provocerande aktioner som känns rätt för stunden men som i efterhand inte visat sig var så genomtänkta.

Vårt förhållande till Sverigedemokraterna är enkelt. Vi är en del av den framväxande Sverigevänliga rörelsen i vårt land, men vi har inga organisatoriska kopplingar till varandra och Nordisk Ungdom uppmanar inte till dubbelanslutningar i Sverigedemokraterna. I de fall då detta förekommit så gäller det på stödmedlemsnivå. Vi vill att det ska gå bra för Sverigedemokraterna och ger Mattias Karlsson, tf. partiledare för SD vårt fulla stöd i den valrörelse som partiet nu kommer att driva inför det, förhoppningsvis snart, utlysta extravalet.

10735688_10154738843760500_1719603584_n

En armé av patrioter

För fjärde året i rad besökte aktivister från Nordisk Ungdom Polen och landets huvudstad Warszawa, för att visa vårt stöd för det polska folkets frihetskamp under den polska självständighetsdagen 11 november och det som de senaste åren har utvecklats till Europas största nationalistisk- demonstration, den polska självständighetsmarschen, Marsz Niepodległości.

I år var det en delegation med närmare 20 deltagare som följde med, vilket gjorde att vi var en av de största utländska delegationerna på plats.

Besöket bjöd på väldigt mycket; god mat och dryck, kära återseenden, lärorika möten och en stor dos av inspiration.

Jag fick en av kvällarna tillfället att äta middag tillsammans med den före detta polska parlamentsledamoten Krzysztof Bosak och Witold Tumanowicz, Marsz Niepodległości organisatör. De förklarade hur lagarna kring demonstrationer ser ut i Polen och att Tumanowicz har flera åtal som väntar på att gå till rättegång efter att tidigare års marscher har förklarats som olaglig mitt under demonstrationens gång. I Polen har politiker betydligt större makt över demonstrationsfriheten än vad de har i Sverige. Krzysztof Bosak blev för övrigt den näst yngsta ledamoten i det polska parlamentet 2005 när han endast var 23 år gammal och är ett välkänt namn i Polen. Idag är han en av ledarna för Ruch Narodowy (Nationella Rörelsen) som är en paraplyorganisation för flertalet polska nationella organisationer och som organiserar Marsz Niepodległości.

I Polen lever verkligen en bit av det gamla Europa kvar. Fastkilade mellan öst och väst har de lyckats bibehålla en stark polsk och katolsk identitet och landet har idag det lägsta antalet aborter i Europa och i princip ingen existerande invandring.

Vi fick också möjlighet att hålla ett föredrag, där jag och Fredrik Hagberg förklarade situationen i Sverige och hur vi i Nordisk Ungdom arbetar. I Polen, liksom de flesta länder i Öst-Europa, är hotet från islam, massinvandring och kulturmarxism inte särskilt utbredd och tyvärr tenderar de att koncentrera sig mer på problem som för oss verkar oviktiga. Historiska oförätter och gränsdragningar överskuggar kampen här och nu, den om vår faktiska överlevnad som kontinent. Den här synen är en av flera anledningar till att vi lägger så stort fokus på vårt utländska kontaktnät. Vi måste visa dem vad som väntar om de inte gör motstånd och vad som händer om vi inte enas i vår strävan efter ett fritt Europa.

Vid marschens samlings- och startpunkt fick jag det hedrande uppdraget att hålla tal inför de 50-100 000 polacker som samlats för att fira den polska självständighetsdagen. Jag blir sällan särskilt nervös, men den här gången måste jag erkänna att jag hade lite fjärilar i magen.

Demonstrationen var en ren uppvisning i polsk nationalism och fosterlandskärlek. Fredlig, folklig, upprorisk. De bråk med polisen som det rapporterats om såg vi ingenting av under marschens gång, men när vi närmade oss slutdestinationen för demonstrationen, där tal skulle hållas och musik spelas, var tårgasen i luften så påtaglig att ögonen började rinna och hostattackerna avlöste varandra.

Under talen började polisen attackera flankerna av den jättelika folksamling. Demonstrationen svarade med talkörer ”Gestapo” och ”polisprovokation!”. Polisens svar kom i form av vattenkanoner, tårgas och ännu fler provokationer. Till slut lugnade sig stämningen hos både polis och de fotbollshuliganer som engagerade sig i bråken med polisen.

Svensk media har givetvis rapporterat så vinklat som möjligt om det hela. Även bland den regimkritiska median i Sverige har rapporteringen varit under all kritik. Fria Tiders artikel om demonstrationen är till exempel ett riktigt lågvattenmärke, vilket kanske inte är så konstigt då det ibland känns som att den tidningen mer och mer kommit att bli RT:s svenska filial.

Med oss från Polen har vi ett utökat europeiskt kontaktnät, en större erfarenhet men framförallt det viktigaste: Hopp om en bättre framtid för vårt älskade Europa.
1418926_10154817509085500_1915036232_o 1419741_549480628516363_1770019555_n 10377814_10154817507335500_1862786077_o 10581553_549480051849754_1245535352_n 10682586_10154817511340500_519191813_o 10717703_549480071849752_408147621_n 10756777_10154817503195500_686900581_o 10799367_549480808516345_275058069_n 10805084_549480348516391_2015045566_n 10807482_10154817495365500_353294985_o 10808022_549480195183073_569986300_n

Rysslands sak är inte vår

När västerlandets dekadens sköljer över oss och det lilla hopp vi har kvar vacklar, då är det lätt att söka efter, och tro sig finna, ett ljus vid horisonten. Men ljuset från öster är inte vad det utger sig för att vara. På Krim är det definitivt inte någon ny soluppgång vi ser, utan samma gamla ryska björn som alltid förr.

Det hela är mycket enkelt. USA och Ryssland är två starka globala aktörer som, precis som imperier alltid har gjort, slåss om makt, resurser och inflytande. Ryssland företräder i princip samma politisk-kulturella linje som USA. Det heter att det är på deras frukt vi skall känna igen de falska profeterna och det ryska imperiets frukter liknar på de flesta sätt det som USA och EU har att erbjuda. Den demografiska katastrofen är antagligen till och med många gånger värre i Ryssland än i väst. För tio år sedan minskade befolkningen med 1 miljon per år, en minskning som nu har stabiliserats något. Trots det beräknas den ryska befolkningen vara nere på 110 miljoner 2050, mot dagens 142 miljoner (varav endast 111 miljoner är etniska ryssar). Antalet aborter i Ryssland är det högsta i världen och ca 1,2 miljoner aborter registrerades 2010.

Putins 14 år vid makten har inte inneburit någon större förändring eller förbättring för den döende ryska nationen. Man borde kunna förvänta sig betydligt mer av en ledare för ett land med en påstådd stark traditionell rörelse som till och med sägs ha djup förankring hos ledarskapet i Kreml. Till exempel var det först 2011 som den liberala ryska abortlagstiftningen ändrades så att abort efter 12:e graviditetsveckan förbjöds, något som förövrigt är en vanlig nivå i flera västeuropeiska länder.

Den nedåtgående demografiska trenden är inte Rysslands enda problem. Tvärtom mot vad många i väst tror så är Ryssland i allra högsta grad drabbade av mångkulturen. Den stora skillnaden är att den utomeuropeiska invandringen till landets europeiska delar främst kommer innifrån det egna eurasiska imperiebygget.

När Ryssland nu håller på att skapa ett prejudikat i och med de facto annekteringen av Krimhalvön är det hög tid att sätta foten i marken och kalla en pro-rysk agenda för vad den faktiskt är; en simpel verksamhet för femtekolonnare. I synnerhet om vi tänker på att det finns stora ryska minoriteter i alla baltiska stater. Den som stödjer en rysk intervention i Estland för att ”skydda den ryska minoriteten” är så nära en landsförrädare som det går att komma.

De hårda orden till trots; jag har många vänner och bekanta som hoppas och tror på Ryssland och jag förstår dem. Mycket gott har kommit från Ryssland och en avveckling av det ryska imperiet tillsammans med en integrering in i Europa skulle kunna läka många av såren på vår kontinent och erbjuda oss en ny guldålder.

Men, när Europa blickar väster- eller österut för frälsning begår hon den största synden av alla och sviker sin givna plats i historien. Ingen förstod det bättre än aktivisterna på Maidan som blödde och dog för den europeiska tanken. Men det visade sig denna gång, som så många gånger förr, att Europas största fiende är hon själv och aktivisternas mod och offer möttes av kyla från en stor del av Europas nationalister. Vi tillåter oss själva att enbart vara brickor i imperiernas strider, när vi har alla förutsättningar att vara så mycket mer.

Europa kallar. Det är dags att svara.

Tidigare publicerad i Nationell Idag, mars 2014.

Kommentar om valet

Under söndagens val anordnade vi en valvaka på det sociala centret Kronan. Där blev det även en debatt mellan mig, Magnus Söderman från Motgift, Charlotta Johansson från Motpol. Debatten sändes live på Motgift och går nu att lyssna på här:

Kronan öppnade i slutet av augusti med visionen att bli ett socialt center för unga skandinaver där olika kulturevenemang, debatter och sociala aktiviteter ska avlösa varandra.

Kronans facebooksida 

Tankar kring valet

Den valutgång som vi fick var precis den jag hade hoppats på. Feministiskt initiativ hölls utanför riksdagen, Sverigedemokraterna blev större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans och säkrade en starkt vågmästarroll, samtidigt som borgarna förlorade makten och den tillträdande regeringen kommer att bli en av de svagaste vi har haft någonsin. Nästan 800 000 svenskar valde att lägga sin röst mot massinvandring, för familjen och den svenska kulturen. Det är en enorm framgång för nationalismen i Sverige och förändrar den politiska spelplanen i landet för lång tid framöver.

Under debatten på Kronan gjorde jag två kontroversiella ställningstaganden som jag tänkte utveckla lite mer här:

Mitt stöd till många av uteslutningarna i Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har växt rekordfort och har gått från att vara en extremt liten organisation till att nu omfatta över tusen lokalpolitiker. Som ett relativt nytt parti, dessutom fruktansvärt svartmålat och socialt stigmatiserat, är det enormt svårt att hålla ihop organisationen. Bara de personliga konflikterna mellan olika företrädare och aktiva i partiet måste ta stor kraft, lägger vi där till att SD är det parti som granskas allra hårdast så kan vi anta att det måste vara en organisatorisk mardröm att ens försöka hålla partiet på banan. En av lösningarna heter givetvis toppstyrning och nolltolerans, och vi må tycka vad vi vill om det men resultatet talar för sig själv. Motsatsen är ett öde liknande det som Ny Demokrati fick, ett alternativ som skulle kunna slunga tillbaka nationalismens utveckling i Sverige årtionden tillbaka i tiden. Tiden måste givetvis komma när även Sverigedemokraterna stabiliseras och en demokratiseringsprocess tar vid, samtidigt som nolltoleransen mycket väl kan göra mer skada än nytta på längre sikt.

Min förståelse för SD:s ”antirasism-film”

Sverigedemokraterna har gått till val på att stenhårt driva en linje mot etablissemanget och den massinvandring som förs i Sverige. De säger sig inte vilja stoppa invandringen, men de vill minska den med 90%. Det är en oerhört radikal position i svensk politik i dag. De har dessutom en enorm potential att öka sitt väljarstöd kraftigt. 30-40% av befolkningen skulle kunna ställa upp på en sådan linje i invandringspolitiken idag och den siffran kan tänkas vara ännu högre än så.

Givet den enorma polarisering och den paria som omger Sverigedemokraterna idag så tror jag att filmen kan ha haft en positiv effekt. Som regel tycker jag att man ska tala direkt till de personer som röstar på partiet och inte till någon annan etnisk grupp. I det här fallet blir dessutom konsekvensen av att framställa en kines och en lankes som svenskar ett slags förnekande av det svenska folkets existens. Men vi vet redan var SD står i den här frågan. SD står inte för ett nytt paradigmskifte, men de utmanar och försvagar det gamla paradigmet, samtidigt som de faktiskt bereder vägen för ett nytt.

Svenskarnas parti

Svenskarnas partis valrörelse var förmodligen större än någon av de valrörelser som Nationaldemokraterna bedrev under 00-talet, samtidigt som mediaexponeringen kring partiet fullkomligt exploderade (ivrigt påhejad av Expo). Partiet gjorde samtidigt ett ”katastrofval”, där man inte lyckades ta något kommunalt mandat och till riksdagsvalet kammade partiet hem strax över  4000 röster.

Jag vet inte heller om jag tycker att det är ett katastrofval, egentligen. Jag ställde upp för Nationaldemokraterna i kommunalvalet i Vallentuna 2006 och trots att de flesta av oss som jobbade med partiet i kommunan var runt 20-år så gjorde vi en fantastisk valrörelse. Vi delade ut flygblad till alla kommunens hushåll fem gånger under valåret, anordnande flera torgmöten, många skolbesök, fick bra uppmärksamhet i lokaltidningen, skickade ut en CD-skiva och ett brev till alla förstagångsväljare och slutligen gjorde vi ett påkostat utskick till samtliga hushåll med valsedlar. På valdagen stod vi utanför nästan samtliga vallokaler och delade ut valsedlar. När valresultaten började komma in var till och med lokalmedia övertygade om att vi fått 1-3 mandat. Övriga partiet fick över 3% av rösterna och vi hade ingen konkurrent, Sverigedemokraterna ställde inte ens upp i valet. Det slutade med att Sverigedemokraterna ändå slog oss, om än med ett fåtal röster och mandadet för båda partierna uteblev helt. Vi insåg då att kampen om de invandringskritiska rösterna redan var avgjord.

Försöker man ta upp kampen om de invandringskritiska rösterna idag, när Sverigdemokraterna är mångdubbelt större, och dessutom gör det med ett parti som för några år sedan demonstrerade i uniform och kallade sig nationalsocialister, då har man redan bestämt sig för att man inte är intresserad av några valframgångar. Det spelar ingen roll att man är ”schyssta grabbar” som vill väl och som har hjärtat på rätt ställe. Jag får känslan av att man vill ställa sig vid sidan av, att politiken blir ett livsstilsval.

Väljarna bekräftade det som jag hävdade för tre år sedan; Sverigedemokraterna är och ses idag som det enda seriösa alternativet bland nationalister i allmänhet och svenska folket i synnerhet. Mitt tips till engagerade svenskpartister är istället att satsa allt på den utomparlamentariska kampen. Motgift är där ett lysande exempel på hur det arbetet kan bedrivas.

På valdagen fick vi alla vår upprättelse. Trots rena hat- och trakasserikampanjer från mediaeliten och vänsterextremister fick nationalismen det genombrott som vi i så många år har strävat efter. Att 800 000 svenskar nu ger oss sitt stöd kan inte betraktas på annat sätt, i svenska mått mätt, än att vi nu upplever en revolution.

Kronan

Det är nästan exakt på datumet tre år sedan Nordisk Ungdoms första sociala center i Stockholm, Stacken, öppnade. Stacken blev med tiden den naturliga knutpunkten för organisationen och redan efter ett år togs beslutet att vi behövde ett större utrymme för verksamheten.

Efter mycket letande så föll till slut ögonen på en lokal som vi utan tvekan tror kommer att uppfylla våra behov och igår öppnade det nya sociala centret Kronan sina portar.

En gång i veckan träffas aktivisterna för att planera och besluta om Kronans verksamhet. Kaféverksamhet, gemensam läxläsning, konstutställningar och mycket annat ligger i startgroparna. Vårt mål är att skapa en frizon för unga svenskar och skandinaver, där samtalen, idéerna och kreativiteten får tillåtelse att flöda fritt, utan ett hårt och kallt samhällsklimats fördömande pekpinnar.

IMG_5198.JPG

SDU ger efter för trycket

Idag meddelade SDU, Sverigedemokratisk Ungdom, att de lämnar det Europeiska samarbetet YEAH (The Young European Alliance for Hope) där ungdomsförbunden till Vlams Belang (Flandern), Front National (Frankrike) och FPÖ (Österrike) ingår.

Enligt SDU själva motiveras deras utträde med att moderpartiet har valt att inte samarbeta med de partier vars ungdomsförbund är med i YEAH.

Sverigedemokraternas intåg i Europaparlamentet med nästan 10% av rösterna bakom sig visar att det blåser en vind för förändring genom vårt land. Samtidigt visar partiets agerande, där de hellre söker ett samarbete med brittiska Tories än med Front National att partiet inte klarar av att navigera ute i Europa. SD:s val av samarbetspartners är antagligen partiets största svek mot sina väljare hittills, även om varken Tories eller UKIP verkar vilja ta i dem med tång.

Sverigedemokraterna är dock inte det enda parti som agerat märkligt efter valet. Det islamkritiska partiet Dansk Folkeparti gör samma kappvändning och är numera med i den grupp som leds av Tories och en pakistansk muslim som vill arbeta mot ”islamofobin” i Europa.

SDU har de senaste åren, under Gustav Kasselstrands ledning, visat prov på kurage och framåtanda och Kasselstrand har av många setts som en lämplig kandidat att ersätta Åkesson med på partiledarposten för SD, så småningom. Den tidigare vägen viker han av från nu och det med råge.

Vi har sagt det många gånger och vi säger det igen; dagens parlamentariska system korrumperar dess utövare och flyttar makten från folket till en ny framväxande klass av politiker. Vår framtid hänger inte på hur det går i de parlamentariska valen, utan vad som sker utanför dem – i verkligheten.

Än finns det hopp både för Sverigedemokraterna och Gustav Kasselstrand, men på längre sikt måste vi bygga upp en stark och stabil utomparlamentarisk höger. Det är först då det börjar bli riktigt intressant.

Patrik Forsén
Talesman Nordisk Ungdom

Skamligt, Åkesson

Under lördagen den 3 maj, höll Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ett torgmöte i Jönköping. I Sveriges Radio fördömde Åkesson de vänsterextrema motdemonstranterna:

– Att det kommer vänsterextremister och skriker i just Jönköping är inte ovanligt, det brukar se ut så här tyvärr. Det är en skamfläck för Jönköping.

Samtidigt menar han att det är bra när samma vänsterextremister demonstrerar mot Svenskarnas parti, som han kallar nazister:

– Det är bra om man sluter upp mot ett nazistiskt parti, det borde alla demokratiska krafter göra. Det är bra om det finns ett engagemang i politiken. Det border det göra fler gånger än bara när extremister, som nazister, dyker upp.

Åkessons uppenbara dubbelmoral har fått många att reagera och det med rätta. Det är naturligt att Sverigedemokraternas partiledare håller en rågång mot ett konkurrerande parti, men att ge tummen upp åt samma vänsterextremister som under SD:s hela existens hotat, misshandlat och attackerat deras medlemmar och politiker är skamligt och pinsamt.