Kontroversiella aktioner och arbetssätt

Lite nu och då dyker det upp frågor om Nordisk Ungdoms arbetssätt och vilka metoder vi använder vid t.ex. aktioner. Nordisk Ungdom är en utomparlamentarisk organisation. Med det menar vi att vi inte arbetar på samma sätt som ett traditionellt parti utan att vi använder oss av andra metoder för att nå ut med vårt budskap. Många organisationer på den yttersta vänsterkanten beskriver sig själva som utomparlamentariska och använder våld som ett medel för att nå sina mål. Därför är ofta utomparlamentarism förknippat med just våld, bråk och vandalism. Vi har däremot alltid varit noggranna med att påpeka att våld är något som vi tar avstånd ifrån, bland annat här:

Nordisk Ungdom tar alltid avstånd från våld

Att vi tar avstånd ifrån våld betyder inte att våra aktioner inte är kontroversiella och ofta så balanserar vi på gränsen till vad som är lagligt. Det är dock inget vi ser som något problem; så länge ingen kommer till skada eller privat- eller allmän egendom drabbas av större skador så anser vi oss ha den moraliska rätten att föra ut vårt budskap. Sverige idag är nämligen en djungel av olika lagar och paragrafer. Du får idag inte anordna en flygbladsutdelning med ett dussin deltagare utan att först söka tillstånd för det.

Det är oftast samma aktioner som det dyker upp frågor kring. Jag tänkte därför gå igenom de mest kontroversiella och bemöta en del av de frågor som vanligtvis dyker upp:

Besöket hos läraren Markus Gullvén

Den 17 mars 2010 berättade den socialdemokratiska läraren Markus Gullvén i SVT:s Aktuellt att ”En elev som systematiskt för fram odemokratiska åsikter … i mitt klassrum … måste jag ge underkänt” På frågan om detta innebär att han sätter betyg på åsikter svarar Gullvén: ”Ja. Precis som det står i läroplanen att jag ska.”

Två dagar senare anmälde Nordisk Ungdom Markus Gullvén till JO

Eftersom det är synnerligen anmärkningsvärda uttalanden från en lärare försökte vi sedan att få tag på Gullvén. Han svarade dock inte på telefonsamtal så några aktivister åkte hem till honom för att få ett uttalande av honom. Det kan mycket väl uppfattas som hotfullt, men det var inte intentionen. Aktivisterna som knackade på hans dörr gjorde det mitt under ljusan dag och när han inte öppnade åkte de därifrån.

Som jämförelse kan man ta exemplet där Aftonbladet nyligen åkte hem till Åkesson, knackade på och lade märke till hur hans badhandduk låg på altanen vid poolen osv. Betydligt mer integritetskränkande och givetvis inget som någon höjer på ögonbrynen för.

Uppmärksammandet av övergreppet på Husbybadet

Den 26 februari 2011 protesterade ett trettiotal aktivister utanför ett transitboende för ”ensamkommande flyktingbarn” efter att flera av de vuxna barnen hade förgripit sig på några 11-åriga flickor på Husbybadet. Aktivisterna kastade ägg på husfasaden.

Även om det säkert är olagligt att kasta ägg på någons hus så uppstår inga skador. Det hela var en markering som inte ska behöva förklaras eller försvaras.

Naziattacken mot Jan Helin

Den 7 mars 2011 exploderar tidningarna i rubriker om en naziattack mot Jan Helin. Sanningen låg långt därifrån:

”Igår kväll begav sig två aktivister från Nordisk Ungdom till de etniskt svenska kvarter där Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, bor. Med sig hade de några affischer som de tänkte sätta upp runt om i området för att visa vilken hycklare Jan Helin är. När aktivisterna hade satt upp en affisch kom en arg kvinna ut ur ett av bostadshusen och skrek åt aktivisterna att försvinna varpå de begav sig ifrån platsen. I media har det här förvandlats till en nazistattack mot Jan Helins bostad. Inget kunde vara mer fel.

 – Den senaste veckan har media anklagat personer och internettidningar för att sprida överdrivna rykten om det sexuella övergreppet på Husbybadet. Istället gjorde de förövarna till offer och anklagade alla som reagerade för att komma med lögner. En stor del av svenskarna såg dock igenom deras lögner.

 – Nu ser de chansen att ge igen. De är livrädda för att svenskarna ska sluta klaga och börja agera. Vi har inte attackerat någon. Två aktivister satte upp några plakat för att visa allmänheten vilken hycklare Jan Helin är. Nu visar den etablerade median ännu en gång vilka som är de verkliga lögnarna och återigen kommer en stor del av folket att kunna se igenom deras lögner tack vare den fria median på internet säger Patrik Forsén, talesman för Nordisk Ungdom.”

Aktion för att uppmärksamma PO:s försvar av tunnelbanerånaren

Den 22 september 2012 inträffade kanske den märkligaste av alla mediehysterier hittills. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson hade gått ut och kritiserat publiceringen av bilderna på den invandrade tunnelbanerånaren som rånade en person som hade svimmat av på tunnelbanespåret och som lämnade honom där med stor fara för den avsvimmades liv. På Sveavägen, en av huvudgatorna i Stockholm där Ola Sigvardsson bor, spelade därför Nordisk Ungdom upp scenen för att illustrera vad det var Sigvardsson faktiskt försvarade. Media fick det som om vi hade hotat Sigvardsson eftersom vi hade använt blod för att illustrera den skadade mannen på tunnelbanespåret. Jag bemötte det i en intervju:

”Vårt samhälle har blivit allt råare och våldsammare. Våldet är ständigt närvarande i unga svenskars vardag. Att arbeta mot våldet i samhället har varit en av våra främsta prioriteringar, därav aktionen utanför PO:s lägenhet i lördags. Vi menar, till skillnad mot PO, att våldsbrottslingar borde hängas ut i massmedia för att på så sätt lättare kunna gripas och hindras från att begå nya brott. Anklagelserna mot oss om att vi skulle ha hotat PO är patetiska. De som har skrivit det är personer ifrån Expo som mycket väl känner till våra arbetsmetoder och som vet att vi alltid tagit avstånd ifrån våld. Genom våra aktioner och vår gatukonst visar vi upp maktens hyckleri och det är de livrädda för.”

Vi har genom åren arbetat fram en övergripande strategi för våra aktioner där vi tagit stor hänsyn till att inte någon ska känna sig personligt hotad av oss eller våra aktioner. Vi är däremot inte rädda för att ”få lite skit på händerna” och våra metoder kommer inte tilltala alla. Är det så att vi kan hindra en dansstudio från att anordna strippdans för sexåringar genom att klottra lite på deras entrédörr, då kommer vi att fortsätta att göra det.

Det politiskt korrekta klimatet kväver debatten i vårt land och allt som bryter det minsta mot vad makten lär ut kommer att nagelfaras hårt. Det är därför performance-konst kan tolkas som mordhot av upphetsade journalister.

 

 

Drevet mot Almqvist

Veckorna efter valet 2010 fylldes den regimtrogna medians sidor av hatfyllda artiklar mot Sverigedemokraterna och de hundratusentals väljare som röstat på dem. Från en samlad journalistkår på Södermalm höjdes vrålet på de mest obehagliga sätt: Fram dröp ett illa dolt klassförakt när journalisterna förklarade att väljare som röstade på SD minsann sällan har en högre utbildning, ofta är unga och arbetslösa och bor någonstans på vischan. Det gick inte riktigt som de tänkt sig. De outbildade bondlurkarna vägrade lyssna. Ja, de fick till och med stöd från fler och fler utförsäkrade bondlurkar. Det är lätt att föreställa sig minerna hos journalisterna. Hur vågar de? De är ju outbildade bönder, inte fint folk som vi.

Föraktet övergick mer och mer till desperation.

Den redaktionellt helsvenska tidningen Aftonbladet lanserade då, via chefredaktör Jan Helin, som bor i det helsvenska Bromma, kampanjen ”Vi gillar olika”. SD fortsatte att öka.

Politiker och journalister har blivit en klass för sig. Klyftan mellan innerstadens makthavare och det svenska folket har aldrig varit så stor som idag, och den fortsätter öka med en hiskelig takt. När Expressen, i vad som kan ses som ett desperat svar på SD:s 11,2% i senaste väljarundersökningen, nu angriper en av SD:s toppolitiker upprepar de bara sina egna klassiska misstag. För låt oss vara helt tydliga här. De lågt utbildade svenskarna som inte bor på Södermalm kan utan tvekan identifiera sig med Almqvist ordval. Vilken normal svensk ung man har aldrig använt ord som ”babbe” eller ”blatte”? Den som säger att han inte har det antingen ljuger eller ser sin framtid hos politiker- och journalistklassen.

Under förutsättningen att Sverigedemokraterna hanterar den här affären rätt så kommer Erik Almqvists förtroende bara att öka. Han har visat att han inte är ofelbar utan att han, trots sin lite stela och seriösa image, faktiskt är en av dem som han representerar. Det, om något, borde vara ett gott tecken för en oppositionspolitiker vars motståndare helt tappat greppet om vilka de själva tror sig representera.