Kommentar om valet

Under söndagens val anordnade vi en valvaka på det sociala centret Kronan. Där blev det även en debatt mellan mig, Magnus Söderman från Motgift, Charlotta Johansson från Motpol. Debatten sändes live på Motgift och går nu att lyssna på här:

Kronan öppnade i slutet av augusti med visionen att bli ett socialt center för unga skandinaver där olika kulturevenemang, debatter och sociala aktiviteter ska avlösa varandra.

Kronans facebooksida 

Tankar kring valet

Den valutgång som vi fick var precis den jag hade hoppats på. Feministiskt initiativ hölls utanför riksdagen, Sverigedemokraterna blev större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans och säkrade en starkt vågmästarroll, samtidigt som borgarna förlorade makten och den tillträdande regeringen kommer att bli en av de svagaste vi har haft någonsin. Nästan 800 000 svenskar valde att lägga sin röst mot massinvandring, för familjen och den svenska kulturen. Det är en enorm framgång för nationalismen i Sverige och förändrar den politiska spelplanen i landet för lång tid framöver.

Under debatten på Kronan gjorde jag två kontroversiella ställningstaganden som jag tänkte utveckla lite mer här:

Mitt stöd till många av uteslutningarna i Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har växt rekordfort och har gått från att vara en extremt liten organisation till att nu omfatta över tusen lokalpolitiker. Som ett relativt nytt parti, dessutom fruktansvärt svartmålat och socialt stigmatiserat, är det enormt svårt att hålla ihop organisationen. Bara de personliga konflikterna mellan olika företrädare och aktiva i partiet måste ta stor kraft, lägger vi där till att SD är det parti som granskas allra hårdast så kan vi anta att det måste vara en organisatorisk mardröm att ens försöka hålla partiet på banan. En av lösningarna heter givetvis toppstyrning och nolltolerans, och vi må tycka vad vi vill om det men resultatet talar för sig själv. Motsatsen är ett öde liknande det som Ny Demokrati fick, ett alternativ som skulle kunna slunga tillbaka nationalismens utveckling i Sverige årtionden tillbaka i tiden. Tiden måste givetvis komma när även Sverigedemokraterna stabiliseras och en demokratiseringsprocess tar vid, samtidigt som nolltoleransen mycket väl kan göra mer skada än nytta på längre sikt.

Min förståelse för SD:s ”antirasism-film”

Sverigedemokraterna har gått till val på att stenhårt driva en linje mot etablissemanget och den massinvandring som förs i Sverige. De säger sig inte vilja stoppa invandringen, men de vill minska den med 90%. Det är en oerhört radikal position i svensk politik i dag. De har dessutom en enorm potential att öka sitt väljarstöd kraftigt. 30-40% av befolkningen skulle kunna ställa upp på en sådan linje i invandringspolitiken idag och den siffran kan tänkas vara ännu högre än så.

Givet den enorma polarisering och den paria som omger Sverigedemokraterna idag så tror jag att filmen kan ha haft en positiv effekt. Som regel tycker jag att man ska tala direkt till de personer som röstar på partiet och inte till någon annan etnisk grupp. I det här fallet blir dessutom konsekvensen av att framställa en kines och en lankes som svenskar ett slags förnekande av det svenska folkets existens. Men vi vet redan var SD står i den här frågan. SD står inte för ett nytt paradigmskifte, men de utmanar och försvagar det gamla paradigmet, samtidigt som de faktiskt bereder vägen för ett nytt.

Svenskarnas parti

Svenskarnas partis valrörelse var förmodligen större än någon av de valrörelser som Nationaldemokraterna bedrev under 00-talet, samtidigt som mediaexponeringen kring partiet fullkomligt exploderade (ivrigt påhejad av Expo). Partiet gjorde samtidigt ett ”katastrofval”, där man inte lyckades ta något kommunalt mandat och till riksdagsvalet kammade partiet hem strax över  4000 röster.

Jag vet inte heller om jag tycker att det är ett katastrofval, egentligen. Jag ställde upp för Nationaldemokraterna i kommunalvalet i Vallentuna 2006 och trots att de flesta av oss som jobbade med partiet i kommunan var runt 20-år så gjorde vi en fantastisk valrörelse. Vi delade ut flygblad till alla kommunens hushåll fem gånger under valåret, anordnande flera torgmöten, många skolbesök, fick bra uppmärksamhet i lokaltidningen, skickade ut en CD-skiva och ett brev till alla förstagångsväljare och slutligen gjorde vi ett påkostat utskick till samtliga hushåll med valsedlar. På valdagen stod vi utanför nästan samtliga vallokaler och delade ut valsedlar. När valresultaten började komma in var till och med lokalmedia övertygade om att vi fått 1-3 mandat. Övriga partiet fick över 3% av rösterna och vi hade ingen konkurrent, Sverigedemokraterna ställde inte ens upp i valet. Det slutade med att Sverigedemokraterna ändå slog oss, om än med ett fåtal röster och mandadet för båda partierna uteblev helt. Vi insåg då att kampen om de invandringskritiska rösterna redan var avgjord.

Försöker man ta upp kampen om de invandringskritiska rösterna idag, när Sverigdemokraterna är mångdubbelt större, och dessutom gör det med ett parti som för några år sedan demonstrerade i uniform och kallade sig nationalsocialister, då har man redan bestämt sig för att man inte är intresserad av några valframgångar. Det spelar ingen roll att man är ”schyssta grabbar” som vill väl och som har hjärtat på rätt ställe. Jag får känslan av att man vill ställa sig vid sidan av, att politiken blir ett livsstilsval.

Väljarna bekräftade det som jag hävdade för tre år sedan; Sverigedemokraterna är och ses idag som det enda seriösa alternativet bland nationalister i allmänhet och svenska folket i synnerhet. Mitt tips till engagerade svenskpartister är istället att satsa allt på den utomparlamentariska kampen. Motgift är där ett lysande exempel på hur det arbetet kan bedrivas.

På valdagen fick vi alla vår upprättelse. Trots rena hat- och trakasserikampanjer från mediaeliten och vänsterextremister fick nationalismen det genombrott som vi i så många år har strävat efter. Att 800 000 svenskar nu ger oss sitt stöd kan inte betraktas på annat sätt, i svenska mått mätt, än att vi nu upplever en revolution.