SD:s dilemma

När drevet mot SD närmade sig stormstyrka under senhösten skrev jag att SD mycket väl kunde öka sitt väljarstöd, beroende på hur man hanterade situationen. Uppenbarligen hanterade SD i väljarnas ögon situationen bra, för stödet för dem har sedan dess antingen ökat eller legat på en stabil nivå. Samtidigt som väljarna gav Jimmie Åkesson tummen upp för hans agerande under drevet är vi många som har kritiserat hur Åkesson valde att behandla sina kollegor, vänner och partikamrater.

Den balansgång som en person i Åkessons eller Björn Söders ställning måste gå är helt klart inte enkel och det är helt förståeligt om de i pressade situationer agerar med mer kraft än vad situationen egentligen kräver, men samtidigt kan det urholka förtroendet hos SD:s medarbetare och kärnsympatisörer.

SD har blivit något som alla svenskvänliga krafter har tvingats att förhålla sig till. Den bittra smutskastningen av partiet har avtagit och grupper som Nordisk Ungdom har öppet deklarerat sitt stöd till dem. Nu är det upp till SD att även själva förhålla sig till sina stödgrupper. Erik Almqvist-anhängare, ”nätsvansen”, SDU:are, Nordisk Ungdom-sympatisörer och ”vanligt folk i stugorna” kommer alla att ställa hårdare krav på att partiledningen inkluderar snarare än exkluderar. SD har chansen att bli en verklig folkrörelse.

Det stora testet att visa att de är mogna uppgiften att på allvar utmana makteliten ligger i hur de i fortsättningen behandlar SDU och Gustav Kasselstrand. Han och hans SDU är idag en sådan energiinjektion i SD:s rörelse att en utveckling av konflikten på allvar kan sänka hela rörelsen.

Att något fantastiskt, men fortfarande väldigt skört, håller på att växa fram är klart och tydligt. Ansvaret på SD:s ledning är stor, just nu bär de nationens framtid på sina axlar.